Dikter

Dikter

                                                                  

                                                                                

 

                                                

Ordets kraft

 

Tragedin handlar ofta om döden och i poesi är det något som föds.

      Klokheterna i orden som talar till våra hjärtan, ger oftast både sorg och smärta, hopp och glädje.

Poesi och visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en.

Och det ända man kan göra, är att gå där de kan få tag på en.

Så man måste skynda sig dit. 

 

                                              

 

       

 

 

 

 ”Framför ett dockskåp”

Visst har jag undrat ibland

 Hur H.C. Andersens barnkammare såg ut.

Vilka leksaker hade han?

Och vad blev deras öde till slut?

Hade Herren en plats vid hans bädd ?

Fanns det bilder av änglar där?

Eller sov han, av ingen sedd

utan kramdjur och låtsas gevär?

Visst har jag undrat ibland

hur H.C. Andersens barnkammare såg ut,

ty jag vet, att en saga är sann

och Guds kärlek aldrig tar slut.

av Bo Setterlind  ( 1923-1991)

      Vem gick förbi min barndoms fönster  

Vem gick förbi min barndoms fönster

och andades på det,

vem gick förbi i den djupa barndomsnatten,

som ännu inte har några stjärnor.

Med sitt finger gjorde han ett tecken på rutan,

på den immiga rutan,

med det mjuka av sitt finger och gick vidare i sina tankar.

Lämnade mig övergiven

för evigt.

Hur ska jag tyda tecknet,

tecknet i imman efter hans andedräkt.

Det stod kvar en stund, men inte tillräckligt länge

för att jag skulle kunna tyda det.

Evigheters evighet skulle inte ha räckt för att tyda det.

När jag steg upp på morgonen var rutan alldeles klar

och jag såg bara världen som den är.

Allt var mig så främmande i den,

och min själ var full av ensamhet och ängslan bakom rutan.

Vem gick förbi,

förbi i den djupa barndomsnatten,

och lämnade mig övergiven

för evigt.

av  Pär Lagerkvist  ( 1891-1974 )

Nobelpris i litteratur 1951

Såsom Daggkåpan

Såsom daggkåpan fångar en droppe  regn

på sitt utspäda blad

och låter den glida gnistrande ner

till en mörk skål,

—så vill jag fånga kärleken—

som en droppe dagg i soluppgången

vill jag bära den — blänkande

djupt i mig

där blodet strömmar

 i hjärtat.

 av Elsa Grave (1918-2003)

 Morgon

När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
likt ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt, en festlig dag –
då sträcker jag full av växande jubel
Öppna famnen mot stundande dag –
ty dagen är du
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

      av Karin Boye  ( 1900-1941)

        

Ur Predikaren

Börja aldrig utanför dig själv,
när du vill skapa ordning i din värld,
i det som du uppfattar som din värld.
Börja i dig själv; någon har sagt:
Börja med det exakta ordet!
Jag säger: Börja i tystnaden – inom dig

av Ola Person

Nära ögat.

Nära ögat
Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.

Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.

Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var – en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.

Följden var, och därför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
en tuppfjät, en hårsmån
från ett sammanträffande.

Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och den slank du igenom?
Jag kan inte nog förvånas, är förstummad.
Hör bara
Hur ditt hjärta bultar i mig.

av Wislawa Szymborska.

 

Älvans längtan

Se, älvorna dansar i skimrande natt!
Vi flyger så lustfyllt kring snåren
att konungaföljet nu stannar helt glatt
och följer vår hyllning till våren.

Jag svävar kring tuvorna, silvrig och kvick
förtjust över våren som stundar
när konungasonen får tag i min blick
och håller den kvar tills jag blundar.

Men ännu när frosttäcket, gnistrande kallt
har svept oss till ro där på marken
så syns i mitt minne hans raka gestalt
på hemfärd mot kungliga parken.

Då brinner mitt inre av febrigt begär
så frosten blir dagg på min panna,
då längtar jag bort från den vingspunna sfär
där älvor är dömda att stanna.

Men denna min längtan är enkom ett hån
för vem har väl hört om den älva
som trår att bli smekt av en konungason
vars ögon fick vingar att skälva?

Ty kungar ska härska och styra de land
där älvorna dansar och glänser.
Säg, vem kan förklara de gåtfulla band
som knyts över sinnenas gränser?

   av Silver   

 

Det är vackrast när det skymmer

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet

människan som lån

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra –

ensam utan spår.

   av  Pär Lagerkvist    

    Näcken

Kvällens guldmoln fästet kransa

Älvorna på ängen dansa,

och den bladbekrönta Näcken

gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar

i violens ånga vilar,

klangen hör från källans vatten,

ropar i den stilla natten:

”Arma gubbe, varför spela?

Kan du smärtorna fördela?

Fritt du skog och mark må liva,

skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter.

Edens blomsterkrönta slätter,

Ljusets änglar i det höga –

aldrig skådar dem ditt öga.”

Tårar gubbens anlet skölja,

ned han dyker i sin bölja.

Gigan tystnar. Aldrig Näcken

spelar mer i silverbäcken.

av Erik Johan Stagnelius

En skyddsängels bön

Ge mig dina frusna händer
Varsamt skall jag värma dem
Hölja dem i dun från vingar
Jag skall visa vägen hem

Ge mig dina sorgsna ögon
Låt mig skåda djupt i dem
Åter ge dem stjärnors strålglans
Jag skall visa vägen hem

Ge mig orden som du säger
Toner skall jag giva dem
Sakta sjunga i ditt öra
Jag skall visa vägen hem

Ge mig nätterna du gråter
Ljus och värme ger jag dem
Vakandes invid din sida
Jag skall visa vägen hem

Ge mig dina tunga bördor
Likt ett smycke bär jag dem
Jag skall stilla all din oro
Jag skall visa vägen hem

Fatta tag i mina vingar
Finn din plats där mellan dem
Och på fjäderlätta fötter
Skall jag visa vägen hem

   av lillasyster F

  Liv

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
Och det är inte någon annas likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt.
Men ändå är det inte riktigt ditt.

Du kan förråda det för mat och sold.
Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst vill.
Men mycket ska det inte tjäna till.

Du skall tillsist med ödmjukhet förstå
en sanning, som är prövande att nå,
och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du.

     av Anna Greta Wide

 

Blomsterfursten

Den lille slumrar i örtesäng
Vid blida midsommartider.
Hvar liten blomma ifrån dal och äng
Sin doft i slummern försprider.
Och drömmar komma och drömmar gå,
Och sakta ringa alla klockor blå.
Sof sött i oskuldsfriden!
Nog blir du man med tiden.

Det finns ej tecken till moln och sky
På kornblå, strålande himmel.
Så största fjäril som det minsta fly
Gått trött ur dansarnes vimmel.
Den varma solen drifver blad ur bark,
Den vilda blommans lukt blir mera stark,
Det susar ifrån strömmen —
Den lille ler i drömmen.

I drömmen flyttas han hädan fort
Från lunden bredvid faders stuga:
Som prins han står å förtrollad ort,
Där sköna jätteblomster buga.
De smärta stammar svikta för en vind,
På granna färger vill han se sig blind —
Som skogens herre hyllad
Står gossen helt förbryllad.

Då öppnar blomman sin kronas rund
Och visar lifvets dolda trådar.
Hvar planta yppar sitt väsens grund,
Som endast Skaparns öga skådar.
Med ångande och dämpad andedräkt
Sin saga blomstren bikta oförtäckt.
Ej blad och telning gömde
Hvad de i knoppen drömde.

Se’n hyllningsedernas sorl dödt bort,
Ser han med glädje och häpnad
Tre kalkar öppnas och inom kort
Ur en och hvar stå upp en skepnad:
Tre alfer, väfda af doft och ljus,
Med röst af fågelsång och västansus;
Små kronor på sitt änne
De buro, två af de trenne.

Den första alfen bar snöhvit dräkt;
Till jorden neg hon och sade:
Mig lyder liljors oskuldshvita släkt,
Vi länge väntat dig hade.
Hell, hell, i vaggan krönte blomsterdrott!
Tag mot vår bästa skänk — ett härligt godt -:
I både lust och smärta
Ett barnsligt, oskuldsrent hjärta!

Den andra alfen bar purpurdräkt;
Till jorden neg hon och sade:
Mig lyder rosors fursteborna släkt,
Vi länge väntat dig hade.
Hell, hell, i vaggan krönte blomsterdrott!
Tag mot vår bästa skänk — ett härligt godt -:
Hvad världen kallar snille —
Du skall bli stor, du lille!

Men blyg och ödmjuk den tredje kom;
Dess skära dräkt ej prydnad hade.
Hvad namn hon bar, har ingen brytt sig om:
Och till den lille ömt hon sade:
Hell, trefaldt hell, du unge blomsterdrott!
En ringa gåfva kan jag gifva blott:
Kraft till att ödmjuk bära
All världens pris och ära! —

Då vaknar han — då är drömmen slut,
Och tårar trilla nu som ofta;
Men tätt invid, af ingen sedd förut,
En liten blomma börjar dofta.
En liten blygsam blomma utan namn
Från mossig sten vill klänga i hans famn:
Linnæa kände nog redan
Hvad världen visste sedan!

av Carl Snoinsky

    

 Juninatten


.Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

av Harry Martinson

 

Vid kap Sunion

Detta är havet, ungdomskällan
Venus vagga och Sapfos grav.
Spegelblankare såg du sällan
Medelhavet, havens hav.

Lyft som en lyra mot arkipelagen
skimrar Poseidontemplets ruin.
Pelarraden, solskenstvagen
spelar den eviga havsmelodin.

Seglande gäst på förbifärden
lyssnar till marmorlyrans musik,
full av ruiner finner du världen
ingen i skönhet är denna lik.

Ej med jublas det här och klagas
inför havsgudens altarbord.
Nio pelare blott är hans sagas,
ännu bevarade minnesord

Måtte det verk du i mänskors vimmel
skapar från morgon till aftonglöd.
Stå som en lyra mot tidens himmel
sedan du själv och din gud är död.

av Hjalmar Gullberg

          

  En Fjärils minne!

 Säg inte

att ingenting blir kvar

         av den vackraste fjäril  livet gav.

Säg inte

  att vingarnas färg bleknar bort

        och försvinner i vinden som stoft.

         Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,

  är ändå den svindlande

     flykten kvar.

       av Bo Setterlind

     

 Hjärtat

 Hjärta du främmande fågel

du fängslande falk i mitt bröst,

du är en rebellisk fånge,

-du lyder ju aldrig min röst.

Var stilla, mitt hjärta, var stilla,

och sakta din vinges slag,

  jag vill inte lyda dig längre,

– och  är min vilja din lag?

     Du muskel, som krymper och vidgas,

  för dig är min vilja för svag.

  du driver mitt blod och driver

det allt efter ditt behag.

  Du är ej lik foten, som rör sig

  varthän och hur ofta jag vill

  och ögat, som lydigt släcker

 sin brinnande djupa pupill.

 Du rasar i blodröda bojor

 av skälvande ven och artär,

   som min är din frihet en fånges:

att vara-just det du är.

Försätta berg är svårt.

Bli alltså profet.

  Men tankar kan man inte höra.

Tala alltså.

Tala är svårt.

Bli alltså vad du är.

   av Erik Blomberg (1894-1965 )